NÄR VI GRÄVDE GULD –
OCH FANN GEMENSKAP

Författaren Ekim Caglar om fotbollens betydelse för samhället.

Det var en sommar som skulle innebära den definitiva starten på en livslång kärlek till fotbollen. Nu i efterhand inser jag att det också var en period som lade grunden till politiska insikter. Ja, jag kan utan tvekan säga att VM 1994 faktiskt har format mig som supporter och samhällsvarelse.

På dagarna bestämde vi vem som skulle vara Tomas Brolin, Kennet Andersson eller Thomas Ravelli. På kvällarna kämpade vi mot ögonlocken som om vi vore Patrik Andersson eller Jocke Björklund mot offensiva hot. Vi som inte längre är unga vuxna, utan snarare ingår i det lägre spannet av ”medelålders” har alla våra barndomsminnen från den sommaren.

I min lilla uppväxtort, de delar av Roslagen som Evert Taube aldrig sjöng om, var känslan ofta euforisk men också dubbel. Sverige kunde ställa upp med Roland Nilsson och Roger Ljung. Sverige var också Martin Dahlin och Henrik Larsson, personer som en turkisk unge i Rimbo kom att älska.

Vårt hem var en ständig diskussionsklubb. Allas åsikter stöttes och blöttes. Barns perspektiv och nyfikenhet togs på allvar. När jag hittade märkliga partisymboler i Aftonbladet passade jag på att fråga om vilka som var goda respektive onda. Vissa partier gillade oss inte lika mycket som andra fick jag veta. Med en nio år äldre storebror hade jag börjat förstå att det fanns en stundtals direkt farlig rasism ute på gatorna. Jag avråddes från att hälsa på arga, rakade killar. Det var en svårnavigerad tid. Jag höll hårt i Henke Larsson.

Under tidigt 90-tal byggdes uteserveringen till mina föräldrars restaurang Topkapi. Lagom till VM installerades en tv-apparat till uteserveringen. Där såg jag bland annat kvartsfinalen mot Rumänien. Restaurangbarn känner alla stammisar. Det dåliga utbudet i Rimbo och en för orten alldeles för ambitiös krog gjorde att ”alla” var där. Att se matchen på Topkapi var att bevittna straffavgörandet på hemmaplan. Två Ravelli-räddningar fick mig att känna en utomkroppslig känsla. Mamma och pappa serverade. Gästerna tävlade ikapp om att fira och spilla öl. En gäst – Lotta – som tagit emot tipsen och trotsat spelmonopolet, räknade sedlar och delade ut vinster till dem som tippat rätt på straffresultatet. Tusentals matcher och hundratals arenor senare är den matchen fortfarande mitt kanske mest intensiva fotbollsminne.

Där och då glömde jag bort allt om att jag vissa kvällar inte fick vara på restaurangen då nazister intagit orten på grund av spelningar i eller nära Rimbo.

Stammisarna tävlade i att smycka ut mig med Sverige-halsdukar. Jag minns att jag vid hemgång hade åtminstone två runt min hals. Det var en gemensam glädje som förkroppsligade att vi hörde samman, tack vare 120 minuter plus straffavgörande. Idag kan jag se komplexiteten i att just jag blev någon sorts maskot för firandet. Men just då älskade jag det.

Idag är jag motståndare till nationalism. Jag är ingen patriotisk person, men jag har en grundmurad respekt för ett samhälle som byggde på arbete, gemenskap och internationell solidaritet. Det var ju den som fick min pappa, politisk flykting från Turkiet, att söka sig hit.

Sedan 1994 har jag i avtagande takt följt landslaget, som idag på ett mer självklart sätt också innefattar damerna. Jag sitter ofta på läktaren när Sverige spelar men känner inget särskilt. Ändå väcks någonting i mig när jag tänker på dressen med sex Adidas-ränder som kryper upp diagonalt mot bröstet. Att bevittna Sverige VM 1994 närde en känsla av att det fanns ett vi.

Mycket har hänt på några decennier. Samhället tycks ha gett upp om att utjämna skillnader och bekämpa orättvisor. Vissa grupper trängs undan. Andra är helt enkelt inte längre välkomna här. Ett helt samhälle och politiskt system har stöpts om.

Nästa gång jag ser landslaget med min son, på Strawberry Arena, kommer jag längta till en tid då nationalarenor inte hade sponsrade namn. Och jag kommer att sakna en tid då landslagströjan någonstans indirekt representerade ett samhälle där kollektiv kraft snarare än individuella lösningar var en självklarhet i politiken.

Ekim Caglar, författare med fokus på kopplingar mellan fotboll och politik.