KÄRLEKENS KLAUSTROFOBISKA RUM
Vi har pratat med scenografen och kostymdesignern för Egenmäktigt Förfarande, Linda Wallgren, om arbetet hon gjort inför pjäsen. Hon delar med sig om tankarna och den kreativa processen bakom gestaltandet av Ester Nilssons inre kval.
I Egenmäktigt Förfarande ville jag undersöka det djupt allmängiltiga kring kärlek, hopp och maktlöshet. Kärleken, i denna berättelse, gestaltas nästintill som en autoimmun sjukdom – något som vi alla kan eller redan har drabbats av. Jag tycker det är fascinerande hur vi, genom våra relationer och förälskelser, ibland kan känna oss fångade i våra egna känslor och uppslukade av illusioner om vad kärlek är eller kan bli. Därför ville jag för vår uppsättning skapa en visuell värld som både speglar och förstärker det psykologiska tillstånd som präglar Ester. Jag ville fånga en känsla av instängdhet och evig väntan, men också bereda plats för vardagens surrealistiska händelser och bilder.
En stor inspirationskälla blev David Lynchs estetiska bildvärld, särskilt från serien Twin Peaks, där surrealism och drömlik atmosfär kombineras med vardagliga miljöer. Jag fascinerades av hur Lynch använder kontraster för att skapa en känsla av oro och mystik. Jag ville att vårt scenrum skulle ha samma kvalité – där ljud, ljus, materialitet, mönster och skuggor spelar en central roll. På så sätt skulle Esters liv, präglat av en nästintill besatt längtan efter Hugo, kunna inrymma den psykologiska komplexiteten som genomsyrar hennes verklighetsuppfattning.
En annan viktig inspirationskälla var bildkonstnären Patrik Andiné. Hans verk har en förmåga att skapa gåtfulla interiörer, där mystiska draperier och subtila detaljer öppnar upp för tolkningar och känslor som är svåra att sätta ord på. Jag valde därför att arbeta med draperier, som för övrigt även är återkommande i Lynch bildvärld, det gav mig en tydlig riktning i mitt skissarbete. Draperierna gör det möjligt att glida över i ett drömlikt och symboliskt tillstånd och för mig blir scenografin inte bara en bakgrund för handlingen – den blir en förlängning av karaktärernas inre världar. Draperiernas tyngd, rummets begränsningar och hur detaljerna rör sig mellan det realistiska och det surrealistiska, bidrar till att skapa en stämning som känns både intim och obekväm. Det är en stämning som förhoppningsvis speglar Esters känslomässiga resa på ett kraftfullt sätt.
En annan viktig inspirationskälla var bildkonstnären Patrik Andiné. Hans verk har en förmåga att skapa gåtfulla interiörer, där mystiska draperier och subtila detaljer öppnar upp för tolkningar och känslor som är svåra att sätta ord på. Jag valde därför att arbeta med draperier, som för övrigt även är återkommande i Lynch bildvärld, det gav mig en tydlig riktning i mitt skissarbete. Draperierna gör det möjligt att glida över i ett drömlikt och symboliskt tillstånd och för mig blir scenografin inte bara en bakgrund för handlingen – den blir en förlängning av karaktärernas inre världar. Draperiernas tyngd, rummets begränsningar och hur detaljerna rör sig mellan det realistiska och det surrealistiska, bidrar till att skapa en stämning som känns både intim och obekväm. Det är en stämning som förhoppningsvis speglar Esters känslomässiga resa på ett kraftfullt sätt.
Vidare så använder Lynch ofta starka kontraster och en stiliserad estetik för att utforska det psykologiskt komplexa och undermedvetna, vilket jag också var intresserad av att undersöka genom kostymdesignen.
Ester och Hugos kostymer har jag låtit kontrastera mot scenens sammetsgula fond, medan väninnornas kostymer smälter samman med rummet. Väninnornas kostymer, med samma färger och surrealistiska mönster som dekoren, gör att de känns som en del av det rumsliga sammanhanget och får symbolisera spegelbilden av Esters psykologiska tillstånd. Väninnornas funktion i berättelsen är att fungera som en reflektion till Ester sinnestillstånd och handlingar – de är ständigt närvarande, likt inredningen i ett hem. De fungerar både som ett stöd och som en källa till irritation.
Ester och Hugos kostymer har jag låtit kontrastera mot scenens sammetsgula fond, medan väninnornas kostymer smälter samman med rummet. Väninnornas kostymer, med samma färger och surrealistiska mönster som dekoren, gör att de känns som en del av det rumsliga sammanhanget och får symbolisera spegelbilden av Esters psykologiska tillstånd. Väninnornas funktion i berättelsen är att fungera som en reflektion till Ester sinnestillstånd och handlingar – de är ständigt närvarande, likt inredningen i ett hem. De fungerar både som ett stöd och som en källa till irritation.
Alla färger, mönster och material har noggrant valts för att understryka den specifika stämningen som präglar vår uppsättning.Jag ser verkligen fram emot att dela denna visuella värld med publiken. Min förhoppning är att ni kommer att känna hur rummet berättar sin egen historia – en berättelse om väntan, inre konflikt, förlorad kontroll och smärta.
Linda Wallgren, frilansande scenograf och kostym designer.
