HOMOSEXUALITET I TYSKLAND FÖRE, UNDER OCH EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET

1920- och 30-talets Berlin – en stad som fullkomligt sjuder av liv och hopp. Här spirar nya idéer som ifrågasätter gamla normer kring kön, sexualitet och identitet. I barer, klubbar och på caféer möts människor för att fira livets och kärlekens alla nyanser. För homosexuella och transpersoner ger Berlin en sällsynt glimt av hopp. Hopp om att drömmen om en värld där alla kan leva sina liv ärligt och öppet kanske kan slå in.

Vid hjärtat av denna intellektuella och sociala revolution står Institut für Sexualwissenschaft, grundat av Magnus Hirschfeld 1919, där pionjärer inom sexologi bryter ny mark. Här forskas på sexualitet, kön, relationer och de oändliga nyanserna av mänsklig lust utifrån en stark vilja att utmana de normer och lagar som förtrycker sexuella och könsmässiga minoriteter. Hirschfelds vision om ett öppet, vetenskapligt förhållningssätt till dessa frågor är en viktig del av den nya tidens anda och en drivkraft för att omvandla samhällsdebatten om sexualitet och rättigheter. Institutet är mer än en plats för vetenskap – det är en symbol för drömmen om en värld där alla människor ska kunna leva fritt.

Även om homosexualitet fortfarande är olagligt enligt tysk lag erbjuder den nya tiden utrymme för en blomstrande subkultur där uttrycken för kärlek och begär kan vara fria. Även om inte helt öppet är det i Berlin möjligt att vara sig själv på ett sätt som inte existerar någon annanstans i världen. Staden är centrum för tidskrifter riktade till homosexuella, och området runt Nollendorfplatz har rykte om sig som världens första gaydistrikt. På stadens över 300 barer, caféer och klubbar för homosexuella och transpersoner är sexuell mångfald inte bara ett faktum, det är något att fira!

Parallellt med denna tid av hopp står Berlin och Tyskland på tröskeln till en helt annan framtid. När Hitler kommer till makten i januari 1933 förändras allt. Institut für Sexualwissenschaft stängs. Flera års forskning och hoppet denna skapat försvinner i lågorna på nazisternas bokbål. Klubbarna och barerna tystnar över en natt. Nazistregimen inleder sin förföljelse av alla som anses avvika från den nazistiska ideologin. Berlin är istället symbol för rädsla och förtryck.

Lagarna mot homosexualitet skärps enligt den redan rådande Paragraf 175. Bara misstanke om homosexuell läggning räcker för att bli anklagad och straffad. Många homosexuella lever under ständigt hot och tvingas leva i skymundan. De som inte lyckades undkomma förföljelsen riskerade både fängelsestraff och fysiska tortyrmetoder.

Under den nazistiska regimen arresteras uppskattningsvis 100 000 homosexuella män. Av dessa döms ungefär hälften till fängelse. En ännu mörkare verklighet väntar de mellan 5000-15000 homosexuella män som skickas till koncentrationsläger, där de tvingas utstå förskräckliga förhållanden, medicinska experiment och avrättningar. En del får ett fruktansvärt "val" - att tillåta kastrera sig för att undvika dödsstraff eller att skickas till koncentrationsläger.

Lidandet för homosexuella i koncentrationslägren (märkta med rosa triangel) präglades inte enbart av nazisternas våldsmetoder, utan tidens homofobiska attityder tog sig uttryck i att även medfångar aktivt deltog i förföljelsen. Medfångarnas fientlighet och bristande solidaritet bidrog till homosexuellas lidande i lägren med en ytterligare dimension.

Tyskland efter kriget

Efter kriget fortsätter Paragraf 175 i den tyska brottsbalken att gälla i både Väst- och Östtyskland. Homosexuella män förblir kriminaliserade enligt samma lagar som nazisterna använt. Många som redan straffas under nazismens terrorvälde arresteras på nytt och bestraffas igen. Och därtill många fler under åren som lagen fortfarande tillämpas.

När den västtyska staten betalar ut skadestånd till förintelsens offer, nekas homosexuella ersättning. Eftersom homosexuella handlingar fortfarande betraktas som kriminella erkänns inte homosexuella som offer. Allierade militärdomstolar erkänner inte heller förföljelsen av homosexuella som krigsförbrytelser, eftersom homosexuella handlingar betraktas som brott enligt samtida lagar även i många allierade länder.

I Östtyskland återgår man efter kriget till den äldre, mindre strikta versionen av Paragraf 175 från före 1935. En lagändring 1957 gör det möjligt att avstå från att åtala handlingar som inte anses hota det socialistiska samhället. Detta innebär i praktiken att Paragraf 175 slutar att tillämpas och att homosexuella handlingar mellan samtyckande vuxna inte längre straffas. År 1968 avkriminaliserar Östtyskland homosexuella handlingar helt.

I Västtyskland behåller man däremot nazisternas version av Paragraf 175 efter krigets slut. Första stegen mot förändring tas inte förrän 1969 då homosexuella handlingar mellan män över 21 år avkriminaliseras. Mellan 1945 och 1969 åtalas uppskattningsvis 100 000 män enligt lagen, varav ungefär hälften döms till fängelse.

År 1979, samma år som Bent har urpremiär på The Royal Court Theatre i London, framhåller dock den Västtyska regeringen sin fortsatt oförändrade ståndpunkt i skadeståndsfrågan med motiveringen: ”Enligt §1 i förbundslagen om skadestånd gäller, att den är offer för nationalsocialistisk förföljelse, som på grund av ras, tro eller världsåskådning förföljts av nationalsocialistiska våldsåtgärder. Detta är inte fallet med personer som satts i koncentrationsläger på grund av homosexualitet.”

Först 1994, flera år efter Tysklands återförening, avskaffas Paragraf 175 helt. År 2002 antas en lag som ogiltigförklarar domar enligt Paragraf 175 från nazisttiden, och 2017 upphävs domarna mot homosexuella män som fallit offer för förföljelsen som fortsatte efter krigets slut.

Situationen för homosexuella kvinnor under nazismen är mer komplex och mindre dokumenterad, eftersom lagstiftningen riktar sig specifikt mot män. Många kvinnor anklagas istället för "asocialt beteende" och får hårda straff. Eftersom termen "asocial" används brett, finns det ingen tillförlitlig statistik över hur många homosexuella kvinnor som skickas till koncentrationsläger.