”DEN ÄR NÄSTAN LITE FÖR SPÄNNANDE”

Med sin fängslande berättelse om Klas och Klara, barnen som hamnar i en värld fylld av mystik och allvar, har Glasblåsarns barn trollbundit generationer sedan utgivningen 1964. Ta del av Martin Hellströms, lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet och ledare för Vadstena unga teater, tankar om Maria Gripes författarskap.

”Det här är läskigt på riktigt tycker jag. Alltså, man behöver inte låtsas att det ska vara spännande för att det ska bli så där mys-spännande. Det är nästan lite för spännande.” Jag läser Glasblåsarns barn för en samling tioåringar. Vi sitter framför kakelugnen i en prästgård vi lånat, och ute är det höst. De avbryter läsningen gång på gång och frågar sig om det här verkligen kan sluta bra. I mitt forskningsarbete undersöker jag vad barn tänker om Maria Gripes böcker, och vi har läst dem från debuten och framåt, och det är med Pappa Pellerins dotter och Glasblåsarns barn som det börjar bli spännande på riktigt. ”Är det här verkligen för barn?” frågar en av dem, och en annan har svårt att tro att boken kan vara så gammal som den är för inte kunde väl barnböcker från förr vara så spännande? Ja, det är en rätt så gammal berättelse, det är till och med en sextioåring som firas på Borås Stadsteater med premiären av Glasblåsarens barn (1).

Boken utkom 1964 och var Maria Gripes tolfte bok. Tio år tidigare debuterade hon med I vår lilla stad och den följdes av en rad lika lättsamma historier innan genombrottet kom med Josefin 1961 och Hugo och Josefin 1962. I Hugo och Josefin ses två barn med större frågor och tankar än vad som tidigare setts i Gripes böcker, om identitet, tillhörighet och möjligheter till att vara sig själv. I Pappa Pellerins dotter från 1963 förstärks temat, att själv få forma sin personlighet, genom porträttet av Loella som bor ensam i skogen och som söker efter sin far. Glasblåsarns barn handlar också om två barn.

Klas och Klara bor i en skog lika djup som Loellas. Skogen och yrket leder tanken till glasriket i Småland snarare än till Boråstrakten, men allt börjar med att glasblåsarfamiljen likt västgötaknallar beger sig till marknaden för att sälja
sitt vackra glas. Och det är på marknaden, under försäljningsframgångens rus, som föräldrarna tappar bort Klas och Klara. De kidnappas till slottet, till Härskaren och Härskarinnan. Där måste man lyda och vara tyst och passa in så som en gåva, ett föremål, ett ting. Barnen hör plötsligt samman med glaset. De blir till en prydnad så som de glastårar fadern har blåst. De blir till en spegling av det vackra men stela, från det lekfulla till det allvarliga. Så är berättelsen i sin helhet, dubbel, i bild och motbild. Så som karaktärerna Nana och Flaxa, det konstnärliga och det praktiskt jordnära. Livet består av båda dessa delar, men det är inte alltid lätt att förena dem.

Barnen är centrala i berättelsen, men inte på samma sätt som Loella eller Hugo och Josefin. Glasblåsarns barn handlar snarare om vuxnas identitet i relation till barnen, än om barn som söker efter sig själva. Barnen är brickor i de vuxnas spel, och det kan vara ett skäl, vid sidan av att berättelsen är spännande och visuellt tilltalande, till att Glasblåsarns barn är den av Maria Gripes romaner som oftast satts upp på scen. Vi följer barnen, men det är de vuxna som agerar och utsätter barnen för de situationer som de hamnar i, de som kan upplevas ”som otäcka på riktigt” men också som befriande och försonande.

I filmen Glasblåsarns barn av Anders Grönros från 1998 är Klas och Klara inte lika framträdande, men något som är till Grönros fördel är att här finns en tydlig intrig och framåtrörelse. Intrigen är också framträdande i boken Glasblåsarns
barn och när berättelsen nått scenen. Man undrar hur det ska gå och det är en fråga som även väcker ett intresse för det större tema som finns i Glasblåsarns barn.

Ying Toijer Nilsson fångar temat genom Jungs teorier om ”individens medvetna ego” och om personlighetens dolda och förträngda sidor, i sin bok Skuggornas förtrogna, och själv ville jag svara på frågan om vad berättelsen handlar om tillsammans med barngruppen framför kakelugnsbrasan. I det som blev vår egen bok, i Mariagripelikt säger en av dem: ”Det handlade om att man inte måste önska sig jättejättemycket, att man inte måste få allt, man kan leva ett bra liv ändå, och att man måste ha tålamod”. De går inte till Carl Gustav Jung utan till sina egna erfarenheter av varför man inte alltid kan säga ”tack” till exempel, och varför ett ”tack” kan vara så viktigt?

Maria Gripes författarskap började också i en dialog med barn, med dottern Camilla. Det var i mötet med en publik som det blev ”på riktigt”. Så som här på teatern, det är först med publiken som berättelsen tar plats. Först var Camilla publik, sedan blev det Marias man konstnären Harald Gripe som först läste, innan han tecknade berättelsernas omslag och illustrationer. Harald Gripe samlade också på modellteatrar. Nu finns samlingen på Sörmlands museum i Nyköping, staden där Maria och Harald bodde under större delen av sitt gemensamma liv. Där skrev hon medan Harald ritade, inte
bara till Marias böcker utan också till sina teatrar, och en av berättelserna som ibland kunde ses i Nyköping, med Haralds scenografi och figurer, och Marias manus, är den pjäs du nu ska se: Glasblåsarens barn. Harald och Maria Gripe visste att det var en berättelse som passar perfekt för scenen.

Martin Hellström, lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet och ledare för Vadstena unga teater.